Kalender

Nyhetsbrev

Ja takk, jeg vil gjerne ha nyhetsbrev fra Kritikerlaget.





Motideologi och nya skrivsätt

«Jag och vi alla måste lära oss att skriva på nya sätt, med en mycket större uppsättning av kritiska former. Detta handlar inte bara om kritikens överlevnad på egna villkor i överflödande, allt snabbare mediatoper, utan mer konkret om uppdraget att vara motideologisk och skildra det som hamnat utanför, och att folkbildande lära andra att se konstverk och kritiska analyser som att de handlar om vad som hamnat vid sidan av. Att med konstnärliga medel ge representation åt det orepresenterade.»

Les John Swedenmarks foredrag fra Kritikerseminaret 2013 samt diktet QUIZ som han har sendt Kritikerlaget i ettertid.

Kritikerlaget 05. juni 2013 LitteraturSeminarer
John swedenmark
Johan Swedenmark holder foredrag under Kritikerseminaret 2013 (Foto: Thomas Hellerud)

John Swedenmark er oversetter, litteraturkritiker og kulturredaktør for den svenske avisa Arbetaren. Dette er foredraget han holdt ved Kritikerseminaret 30. mai 2013.

Jag själv står, jämsides med arbetet som kulturredaktör för Arbetet, för en tämligen avancerad syn på relationen mellan konst och kritik. Jag tror efter flera decenniers poesiforskning att konst och kritik är verksamheter som påminner väldigt mycket om varann och därför borde samarbeta mer, vilket formuleras i min essä “Tilläggets estetik” i antologin Performativ kritik.

Man skulle kunna formulera det uppdrag jag har givit Arbetets kultursida så här: Ett folkbildande, ideologiskt arbete med högtstående konstnärliga och teoretiska ambitioner. Det folkbildande har två dimensioner: En som är mer principiell: tanken att den enskildes utveckling kommer hela samhället till godo. Eller en viss, undertryckt samhällsklass. En som är mer pedagogisk: ingen ska utestängas eller få anledning att utestänga sig själv. Därför att det är mötet med nya tankar, begrepp, former och figurer som skapar det individuella framsteget.

Det ideologiska handlar om kritik. Min definition på ideologi är att den rådande samhällsordningen alltid vill framstå som naturlig och därför måste utsättas för kritik: beskrivningar, modeller och inte minst alternativ. Det är här de konstnärliga och teoretiska verksamheterna kommer in. De liknar således varann inte bara som praktik utan även i kraft av sin mot-ideologiska funktion. Det är motideologierna som gör ideologierna synliga, som av-slöjar dom. Och därvid samverkar konst, kritik, tänkande.

Frågan är dock om kritiken hänger med just nu, givet det trånga utrymmet och tidsbristen både inom journalistiken och inom akademin. Också kritikens plats i samhället är en i högsta grad ideologisk fråga. Den är inte längre självklar, utan degraderas fortlöpande i relation till underhållning och lönsamhetskrav.

Så här skriver Ugo Mattei i sin pamflett om “det gemensamma”, Beni comuni, sid. 70: "Definitivt är det så att den nödvändiga investeringen för att skapa efterfrågan på det gemensamma (och först och främst ge en uppfattning om dess existens och sårbarhet) heter kulturkritik, vilket i sin tur är en gemensam nyttighet, som borde ges bort och inte säljas, för att befrämja ett autentiskt politiskt deltagande från kritiska medborgare.”

Kritikens självförsvar är alltså, tyvärr, en del av det ideologiska uppdraget, liksom försvaret av bildning och folkbildning. Men det försvaret får inte bli huvudsaken, trots att kritiken är en utrotningshotad art, åtminstone i Sverige. Huvudsaken måste vara att fortsätta skriva god kritik, men på nya sätt.

Så vari består det motideologiska uppdraget just nu, som det är kritikens roll att lyfta fram? Förslag till formulering, som kommer att suddas ut och ändras imorron: Att delta i utforskandet av, och räddningsarbetet efter den nyliberala orkan som slagit sönder och tagit ifrån oss nästan allt. I synnerhet behöver ojämlikheten och det nya klassamhället utforskas för att kunna åtgärdas. Och alla dessa undersökningar måste sättas in i ett globalt sammanhang, såväl ekonomiskt som ekologiskt.

Och vad betyder det isåfall rent konkret för en radikal kultursida som ska läsas både av fackligt engagerade arbetare och av en socialt blandad, samhällsintresserad publik? Jag har några slagord att hålla mig till: urval–historieskrivning–populärvetenskap.

• Urval av sånt som visar fram det bortglömda. Både genom vilka verk som rekommenderas (nyhetsbrevet bokladan.org är ett steg i den riktningen, som kallar sig “din litteräre ombudsman”) och genom att läsa noga, till exempel efter tystnader och stumheter och ideologiska paradoxer. Jag instruerar mig själv och mina skribenter att ta fasta på talande detaljer i stället för att beskriva ett helt verk eller en hel utställning – och absolut inte slösa tid och spaltutrymme på estetisk värdering. Att ge det nedtystade röst, och att skriva om såna tänkare och konstnärer som i sin tur ägnar sig åt det: att ge det nedtystade röst.

• Historieskrivning. Kritiken behöver som drivmedel en ständig återkoppling till föregångare (och även till motsvarigheter på andra delar av jordklotet). I synnerhet är det viktigt att anknyta till arbetarlitteraturtraditionen, för att på så vis kunna hjälpa den att utvecklas. I synnerhet kan kritiken hjälpa till att framhålla arbetarlitteraturens litterära aspekter, så att den inte bara reduceras till berättelser utan framstår som en mångfald av litterära former och språk. När jag skriver om Johan Jönson vill jag både förankra honom i en tradition och förklara den konstnärliga praktik han utarbetat.

• Populärvetenskap. Jag har naturvetenskaplig journalistik som föredöme för att presentera nya sätt att tänka och beskriva och läsa. Eller gamla sätt som kan komma till användning. Den renodlade presentationen av begrepp och modeller, med viljan att de ska komma till användning. För att bygga ut läsarnas verktygslåda. Men utan att sätta begreppen på piedestal, göra dem till huvudsaken. Ibland kanske de bara behöver nämnas i förbigående. Och samma populärvetenskapliga strategi skulle även i mycket högre grad kunna användas för att presentera nya eller gamla konstnärliga strategier och praktiker – och i synnerhet deras motideologiska grundval.

Således finns det verkligen ett samband mellan mina dubbla roller som avancerad estet och folkbildare. En minimalistisk strävan att gå in i detaljerna – inte minst i mångfalden av språk – och finna det motideologiska arbetet där. Såväl i nutiden som i traditionen. Och på samma gång lära andra att göra likadant.

Men de här resonemangen handlar också om kritik som praktik. Jag och vi alla måste lära oss att skriva på nya sätt, med en mycket större uppsättning av kritiska former. Detta handlar inte bara om kritikens överlevnad på egna villkor i överflödande, allt snabbare mediatoper, utan mer konkret om uppdraget att vara motideologisk och skildra det som hamnat utanför, och att folkbildande lära andra att se konstverk och kritiska analyser som att de handlar om vad som hamnat vid sidan av. Att med konstnärliga medel ge representation åt det orepresenterade.

Hyllning till Kritikerlaget, 31 maj 2013:

QUIZ
Man sitter ner ett sällskap och turas om att ställa frågor. Den som svarar rätt får ett poäng. Den som svarar fel får minus två poäng. Den som ställer en fråga som ingen kan svara på får också minus två poäng. Det gäller alltså att lyssna in den tillfälliga gruppens gemensamma kunskaper och ställa frågor som både går att gissa rätt på och att gissa fel på. Det är inte en tävling i kunskap utan en övning i gemensamhet. Om en vet svaret och har anledning att tro att ingen annan vet kan det ibland vara taktiskt riktigt att hålla inne med det svaret och avstå från den egna pluspoängen för att istället dra fördel av de övrigas minuspoäng. Samtidigt är det ett brott mot hela lekens anda att bli avslöjad som en som låtsas att hen inte vet sånt som hen med allra allra största sannolikhet vet såvida inte hen har drabbats av en tillfällig hjärnskada (vilket ju i och för sig händer ibland det också). Optimalt vore således om leken utövades mellan främlingar, totalt avidentifierade och utan annan kontakt än frågorna, gissningarna och svaren, kanske via nåt slags billboard bulletin system. Då skulle en tävling, som gärna får pågå i veckor, sakta förändras i takt med att motspelarna utifrån sina frågor och svar framträder allt tydligare, så att en till slut kanske till och med tycker sig känna dem så till den grad att en tror sig kunna avgöra när signaturen “flom1967” har en kunskap som hen av taktiska skäl väljer att inte använda sig av.

comments powered by Disqus